2025-10-14
DEBATTARTIKLAR
Omställningen av de tunga godstransporterna går trögt i Sverige. Orsaken är välkänd: fossilfria alternativ är dyrare och marknaden är ännu inte beredd att bära merkostnaden. Resultatet blir att investeringarna uteblir – trots att både tekniken och viljan finns hos transportföretag och tillverkare.
Politiken har under flera år ställt krav på transportnäringen om en utveckling mot fossilfria och framförallt eldrivna transporter. EU:s utsläppskrav och Sveriges egna klimatmål har fungerat som betydelsefulla riktmärken för åkerier och fordonstillverkare att agera. Men samtidigt misslyckas politiken med att leverera de verktyg som krävs för att utvecklingen ska bli möjlig i realiteten.
Nya satsningar, men det krävs mer
I budgetpropositionen för 2026 föreslår regeringen bland annat satsningar på laddinfrastruktur samt en förstärkning av Klimatklivet. Elskatten sänks marginellt. Varje satsning är förstås välkommen. Men i det större sammanhanget saknas fortfarande det avgörande – riktade stöd och incitament som gör det kommersiellt rationellt att gå från diesel till el för de tunga transporterna.
Åkerier och logistikföretag förväntas därmed fortsatt beställa dyra eldrivna lastbilar, bygga laddplatser, säkra effekt och ta hela restvärdesrisken, utan betalningsvilja från kunderna och utan kompenserande statligt stöd som minskar osäkerheten.
Konsekvensen står klar: klimatmålen för transportsektorn ligger nu bortom horisonten. Hade politiken velat understödja utvecklingen mot målen så hade den också bidragit med de stöd och stimulanser som behövs för att utjämna de kommersiella förutsättningarna för utsläppsfria alternativ. Återigen har politiken ställt krav på en marknadsutveckling som den inte är beredd att backa upp uthålligt.
Svensk industri utmanad
Frustrationen torde vara påtaglig i svensk fordonsindustri. Sverige har under decennier byggt upp världsledande kompetens inom tunga fordon. En industri med tusentals arbetstillfällen och en innovationskraft som har placerat oss i absolut framkant teknologiskt.
Tillverkarna riskerar nu miljardböter om EU:s klimatkrav inte uppfylls. Hotet om sådana straffåtgärder ter sig allt märkligare i ljuset av det begränsade understödet. Istället för att stimulera en fungerande hemmamarknad där ny teknik skulle ha kunnat skala, lämnas tillverkarna att bära både investeringar i innovation och riskera dryga sanktioner.
För att bryta detta mönster hade det krävts en annan politisk ansats. Klimatpremien, med stöd för inköp av tunga elfordon, hade behövt förstärkas och gälla över flera år så att åkerier hade vågat trycka på beställningsknappen. Transportköpare hade behövt ges ekonomiska incitament att välja utsläppsfria transportalternativ, exempelvis genom att tillfälligtvis kompenseras för den högre kostnaden via skattesystemet.
Skatten på laddel borde ha reducerats till nära noll. Kraven på offentlig sektors upphandling av utsläppseffektiva transportlösningar kunde ha skärpts där så är relevant. Samtidigt hade infrastrukturpolitiken behövt bli mer resolut, med snabbspår för elnätsanslutningar, förutsägbara tariffer och tydligt utpekade högeffektkorridorer på de viktigaste transportstråken.
Finansieringsmöjligheterna finns
Finansieringen hade transportsektorn och dess kunder i stor utsträckning kunnat stå för. EU:s nya utsläppshandel för transportsektorn, ETS2, är på väg att införas. Prognosen är att den efter hand kommer att generera betydande intäkter till staten. Dessa framtida medel hade troligtvis kunnat intecknas för att understödja övergången till fossilfria transporter.
På så sätt hade politiken både kunnat prissätta utsläpp och samtidigt ge transportnäringen mer robusta förutsättningar att kunna investera. Det hade dessutom varit ett effektivt sätt att undvika att resurserna från utsläppshandeln löses upp i det allmänna budgetutrymmet. Att de istället kunde riktas direkt till den sektor där förändringen ska ske och varifrån medlen dessutom kommer.
Självklart kan staten inte göra allt. Fordonstillverkarna, transportköparna, åkerierna och elnätägarna har alla avgörande roller att spela i förändringen, och alla parter behöver vara beredda att ta ökad risk. Men politikens centrala roll i frågan kan inte förskjutas. När Sverige och EU har ställt krav på en hastig elektrifiering av transporterna, är det också politikens ansvar att skapa förutsättningar som möjliggör marknadsutvecklingen. Annars förblir målen enbart mål.
Transportnäringen står fortsatt redo att ta ansvar. Men det får konstateras att de nödvändiga verktygen för en transformation till utsläppsfria tunga transporter ännu inte är på plats och att vänteläge råder.
Oscar Hyléen
VD Sveriges Åkeriföretag



