Slabbigt, kladdigt och geggigt

Tänk dig en lergrop, kladdig och snudd på sina håll bottenlös. Tänk dig sedan ett knippe maskiner i varierande storlek. Till soppan ska också adderas ett gäng dårar.
Välkommen till Kalle i Sellnäs.
Leken kan börja.

Maskiner överallt. Välslitna och lite ruffiga. Tuffandes på tomgång, sugna på att ge sig ut i lerkladdet.
Folk skruvar lite på sig, tittar på varandra. Motormän som till vardags lufsar runt och spelar tuffa verkar plötsligt rätt spaka. Anledningen är Kalles sandlåda. Som det står på hans hemsida, med goda möjligheter att bli som barn på nytt. Barnasinnet känns dock i denna sekund hyggligt avlägset. Snarare handlar det om … ja, dödsskräck. Att tillsammans skicka ut en skock noviser i bandschaktare, stamlunnare, larvgrävare och allt vad det är, verkar vara en dålig idé – en riktigt dålig idé.
 

Kalles Caterpillar D7 är en 51:a. Den fyrcylindriga maskinen på närmare hundra urstarka hästar startas med en separat liten motor.                                                                                    Foto: Frans Johansson

Det känns inte värst mycket bättre efter Kalles genomgång av maskinerna. Skogar av spakar hit och dit, förmaningsord om att inte köra kolvar i botten och varningar om vartannat. Mest kännbar blir oron runt bandgrävaren – en rejält inkörd Åkerman H16. Visst, bara två spett att hålla ordning på, men konsekvenserna av ett misstag lär bli kännbart.
– Den som snurrar ut bland folk och maskiner kommer inte härifrån levande. Då är det bara att gräva ett tillräckligt djupt hål så likhundarna inte ska få vittring, förklarar Kalle – den store pedagogen och rättar till plåstret på näsan.
Otroligt nog har det inte skett några allvarligare olyckor. Den enda som varit nära att stryka med är Kalle själv. En stockholmare drabbades av spakkoma i sin bandschaktare och fick i backen. I vägen stod Kalle. Nu slutade det inte där. Några sekunder senare repeterades samma manöver. Och ytterligare en nära döden upplevelse för Kalle.
– Som mest har vi väl en 15 maskiner igång här samtidigt, och då är det ju en del att hålla reda på, säger han på rejält Borlängemål och hoppar snabbt vidare till en gammal Kockums 860 stammlunnare – byggd någon gång i slutet av 60-talet, och om man ska tro färgen tidigare i tjänst hos Stora Kopparberg. I leden kopplas det av. För första gången något som går att begripa – kopplingen där, gasen där, ratten där. Inte svårare än så.
Betydligt mer egensinnig är IH 574:an – bondtraktorn som står och tuffar en bra bit från allt annat. Den aningen frikopplade placeringen är lätt att förstå. Kalle har nämligen vänt styrningen.

Fast i träsket med en stammlunnare. Bestyckad med fyrcylindrig turboladdad Scania DS5 från Scania kortnos. Lådan kommer från Volvo F86. Kalle till undsättning med en Deutz DR 750 -67. Modernast i bandschaktargänget med hydraulisk fram- och backlåda. Lättkörd och trevlig på alla vis.

Till slut finns ingen återvändo på detta självmordsäventyr. Efter några ord om var bogservajern ligger och en enkel men trovärdig påminnelse om att den som fastnar i skiten får tvätta själv, återstår bara att dra på sin tuffaste min och ge sig ut i geggan.
Första kvarten är folk aningen försiktiga, var och en på sin kant, schaktblad uppe, ordentliga säkerhetsavstånd. Hurtigt vinkande. Men snart sitter det – spaken till bladet där, handgasen styrspakarna och styrbromsarna, hej vad det går. Kladdigt, slabbigt. Men kul!
Och det är det fullt ös. Det schaktas, körs fast, dras loss och plurras i största allmänhet.
Si sådär en två, tre timmar senare är man då igenom och kan plussa på allt från Ösa skogsmaskin till Caterpillar D7 på sin inofficiella körlista.
Lagom halvfrusen med lervällingfyllda stövlar och allmänt lomhörd efter körning utan hörselskydd vankas det sedan Sellnäsplanka i verkstaden.
Lite senare berättar Kalle Eriksson om hur hela denna udda form av landsbygdsturism startade.
– Ja, vad ska man säga? Min farbror hade en Caterpillar D7 i slutet av 60-talet. Sedan råkade jag få provköra en D7:a på en av Maskinskyddarnas träffar 1994, och gissa om jag blev biten! Jag har reparerat lantbruksmaskiner sedan 1974 så jag vet vad som står bakom varenda lagård här i Dalarna. Då, på 90-talet var det bara att hämta och ta skiten.
 

Caterpillar D4 -59 bredbandare, sista modellen ur U-serien. Kommer man från bandschaktarnas spakskogar är Ösa 260 skotaren rena barnleken. Elektrostatisk transmission betyder fram och backknapp, inte mer än så.

Efter lite jagande hade Kalle släpat ihop ett tjugotal maskiner och samtidigt började folk tjata allt högre om en träff. När det väl var dags dök det upp en 300 personer – många vanligt folk som inte hade en aning om att det kunde vara så roligt med gamla maskiner.
– Det var värsta Molle Lindbergstämningen. Folk som fick prova var ju inte kontaktbara, det var väl då jag fick idén på att försöka få lite inkomster ifrån det.
På denna leriga väg är det. För några år sedan la Kalle av med att odla spannmål och laga maskiner åt folk. Från tidig vår, till tjälen går i marken, vallfärdar nu folk från hela Sverige. För att leka livet i Sellnäs.

Tidigare fick man även köra lingrävare. Men det blev för mycket skruvande.

Fotnot: Kalle är på jakt efter ett gäng aningen nyare bandschaktare med modernare powershiftlåda, så har du något stående, hör av dig till redaktionen förmedlar vi numret.
Ännu mer lycklig blir Kalle om du har en 60-70 tons hydraulgrävare att sälja.

Text och foto: Frans Johansson