Blommande familjeföretag

Likt många andra åkare är Mats Karlsson mer eller mindre infödd i branschen. Redan 1959 startade hans pappa Stig ett åkeri med en kollega och i slutet av 70-talet var det dags för Mats att axla manteln med Blomstermåla Åkeri.

Redan från början fick Mats helt fria händer och kunde bygga upp det egna åkeriet efter eget huvud.

– Ja, pappa hade aldrig några synpunkter på den tiden. Och det var skönt. Men i dag ringer han varje kväll för att höra hur leveranserna gått, säger Mats med ett leende och får medhåll av hustrun Ingela som är den andra hälftenägaren i åkeriet. 
Även om Mats Karlsson inte har en tanke på att sluta köra lastbil handlar de kommande åren ändå om planering inför nästa generationsskifte. Båda sönerna jobbar i åkeriet och det finns många viktiga beslut att ta tillsammans med familjen.

– Tiden går snabbt. När jag var ung drömde jag om att sluta jobba när jag var 55, men så blev det ju inte, konstaterar Mats, och sneglar på plaketten som bevisar att man tidigare i år blev Årets företag i Mönsterås.

– Vi är det första åkeriet här som fått utmärkelsen, säger Ingela och visar stolt upp diplomet som de fick ta emot av kommunalrådet i våras.

Då var det ett stort ståhej med journalister från lokaltidningarna på plats samtidigt som både befintliga och gamla kunder passade på att gratulera.

– Det var ett kul avbrott i vardagen, fortsätter Ingela och berättar om de senaste årens berg- och dalbana.

I finanskrisens spår gick många kunder i konkurs samtidigt som andra flyttade sin verksamhet till andra orter. Men tvärtemot vad makarna befarade ångade den egna rörelsen på som vanligt, om än med ett betydligt större mått av osäkerhet än tidigare.

– Förr hade vi mycket linjetrafik, vilket gjorde det enkelt att planera. Dessutom kunde vi räkna på olika investeringar. I dag är det svårt att se längre än någon vecka framåt, och det gör ju att man undviker att dra på sig stora skulder, säger Mats som är glad att ha flera ben att stå på.

Som det ser ut idag är maskintransporterna kärnan i verksamheten med körningar över hela landet upp till strax söder om Dalälven. Många av kunderna finns på orten och körningarna kommer via Mönsterås Lastbilcentral.

Till det kommer sedan leveranserna av färdiga sopbilar från Joab med fabrik i Blomstermåla, till kunder både i Norden och övriga Europa. Och eftersom åkeriet har rätt att köra med gröna plåtar kan de leverera dessa direkt till kunderna på egna hjul.

– Men har vi bara returtransporter försöker vi ta bilarna på trailer, fortsätter Mats och berättar att sopbilsleveranserna står för ungefär en fjärdedel av omsättningen.
En lika stor del av kakan står trucktjänsterna för, där åkeriet flyttar gods på uppdrag åt bland annat just Joab.

Platsen är det stora industriområdet i Blomstermåla där åkeriet dessutom har sin uppställningsplats.

När det gäller grustransporterna och krantjänsterna är det ena sonen Henric som sitter bakom ratten.

Det byggs och renoveras för fullt i södra Småland och delarna Henric sköter har varit en viktig del av åkeriets omsättning de senaste åren.

Sedan länge har man även en budverksamhet där ett antal glada pensionärer rycker in vid behov. Inte sällan handlar det om längre transporter på uppdrag åt olika företag i kommunen. Nyligen var till exempel föraren Johnny Nilsson iväg på en körning till Lysekil, som innebar 90 mil tur och retur.

– De båda budbilarna står still någon eller några dagar i veckan, så vi kan inte ha några fast anställda som kör dessa. Därför har vi frågat pensionerade åkare och andra i branschen om de vill ha ett extraknäck, säger Ingela som tycker att det fungerar bra att ha folk som kan hoppa in med kort varsel.

– Många tycker det är kul att komma hemifrån ibland. En del pensionärer tröttnar på att bara gå hemma efter något år, fortsätter hon.

Att Blomstermåla Åkeri är ett familjeföretag tycker de båda makarna är på både gott och ont. Till fördelarna hör att beslutsvägarna är korta och att man känner varandra utan och innan.

Till nackdelarna hör att jobbet alltid blir det naturliga samtalsämnet när släkten samlas. De båda barnen har mer eller mindre vuxit upp med lastbilar och nu är det barnbarnen som står på tur.

– Jo, det är ju svårt att släppa jobbet, det följer ju med dygnet runt. Själv har jag aldrig haft en hobby, det har varit åkeriet som allt kretsat kring, säger Mats.

Formellt är det han som ska bestämma, men i verkligheten blir det inte alltid så. De båda sönerna som fått ta en allt större del i verksamheten har sina synpunkter och idéer, ofta får man hitta en kompromiss.

– Men sedan har det även blivit en naturlig uppdelning av ansvaret eftersom vi har så vitt skilda verksamheter inom åkeriet. Vi delar på fjärrtransporterna medan Henric även har hand om de lokala körningarna. Och sedan har vi Ingmar Karlsson, som efternamnet till trots inte är släkt. Han sköter truck- och lastmaskinsuppdragen på industriområdet tillsammans med Markus, den andra sonen i familjen.

Under alla år har Ingela stått för markservicen som varit en väsentlig del för att få åkeriet att fungera.

– Förr var Mats i stort sett bara hemma för att hämta matsäcken, men i dag träffas vi oftare, säger hon och tillägger att när hon inte lagar mat ser hon till att sköta administrationen och den löpande bokföringen.

Ofta handlar det om tjocka buntar med kvitton som ska bokföras, vilket tar en hel del tid i anspråk. Däremot lämnar hon bort bokslutsarbetet till en redovisningsbyrå innan revisorn får nagelfara räkenskaperna.

– Men faktureringen får Mats och Markus sköta eftersom det är bara de som känner till detaljerna i de olika körningarna, kommenterar hon.

Under åkeriets första år drev man verksamheten utan mobiltelefon, vilket ställde höga krav på uppfinningsrikedom och planering. Hemma i villan fanns det en Sverigekarta där Ingela i förväg försökte pricka in hålltider för olika orter längs rutten.

För Mats gällde det sedan att ha en rejäl samling med småpengar för att kunna ringa från olika telefonkiosker för att stämma av om det tillkommit några returleveranser som kunde plockas upp på hemvägen.

– Det var ett hopplöst system. I var och varannan telefonkiosk var ju sladden av, så efter tre år köpte vi en av de första mobiltelefonerna. Den var värd varje krona, säger Mats.

Under årens lopp har han sett konkurrenter komma och försvinna.
Under senaste krisen lyckades man klara sig från att säga upp personal, däremot sålde han av en del av maskinparken, för att idag ha två lastbilar, fyra släp, två budbilar, en hjullastare och truck.

– Ja, med våra små marginaler har det verkligen varit en kamp. Och ibland har jag känt att jag fått nog. Det är tufft att vara åkare i dag och nu verkar det ju dessutom som om vi är på väg in i en ny lågkonjunktur igen.

För några år sedan testade man att sälja en dragbil, men det visade sig snart att verksamheten blev vingklippt. Plötsligt gick det inte att ta en del snabba jobb, vilket gjorde kunder frustrerade. Blir det en rejäl nedgång nu har man bestämt sig för att göra allt för att försöka behålla både personal och fordon för att snabbt kunna vara med när det väl vänder.

– Det gäller att kunna ställa upp med kort varsel även när det gäller kortare körningar. Annars förlorar man på sikt sina kunder, konstaterar Mats.

Han tycker att åkeriet numera är så pass flexibelt att man snabbt kan anpassa sig efter kundernas behov. Skulle till exempel efterfrågan på de tunga transporterna minska kan de fast anställda se till att köra chassi- och budtransporterna – på bekostnad av pensionärerna.

Dessutom kan alla i företaget köra samtliga maskiner och fordon, vilket är en styrka om någon blir sjuk.

– En sak är dock säker, vi kommer inte expandera. Vi är nöjda med storleken på verksamheten i dag och det finns ingen anledning att riskera åkeriet genom stora investeringar, säger Mats Karlsson, Blomstermåla Åkeri.

Text och foto: Peter Fredriksson